…det var som att gå på evighetens väg. En mörk tunnel utan ljus! En tung andning, ett berg över axlarna, ett hav på bröstet. Jag kunde höra ekot av mina egna steg inuti mig. Men ingenting kunde stoppa mig, det var nu eller aldrig. Jag var tvungen att göra det! För varje steg jag tog så ökade trycket över bröstet. Utåt lyste det av bestämdhet och självförtroende, inåt var det som ett rädd litet barn. Förväntan av vad som skulle komma, fruktan av vad som egentligen kunde ske. Ett skede där tiden stod still, jag höll andan. Jag skulle ha hört en knappnål falla från kilometershåll. Mötet uteblev. Jag går med bestämda steg därifrån. Tårade ögon, yrsel och ett kanonskott i magen, men långt där framme så ser jag faktiskt slutet av tunneln och på den ensamaste plats lyser ett ljus upp!

 

 

Resultatet av en impulshandling blir sällan bra, inte för min del i alla fall. Men så finns det dom tillfällen då jag älskar min impulsiva sida. Återkommer till det!

 

Sen jag blev lämnad av människan jag älskar så har jag dragit mig undan, av ganska rimliga skäl. Ett tag var jag som apatisk, fruktansvärt hur man kan falla sönder för en annan människa. I alla fall! Jag fick nästan som social fobi, jag ville inte träffa någon. Ville inte ens träffa min egen familj. Jag isolerade mig från omvärlden. Men för ett par veckor sedan så tog jag mig i kragen och ruska mig full med vett. Jag städade bort hennes grejer och fixade iordning hela lägenheten. Jag handlade mat och började äta igen. Jag börja träna regelbundet! Men! Min sociala fobi kvarstod. Mitt självförtroende fick sig en smäll efter det som skedde i januari. Jag vågade inte ta kontakt med andra människor. Jag var inte bekväm i mig själv. Jag har fortfarande brister i självförtroendet, men det är ju klart mycket bättre nu än innan.

 

Resultatet av min impulshandling från i helgen kan bara summeras på ett sätt, så jävla klockrent!

Jag vågade möta vänner och nytt folk och min självkänsla fick sig en skjuts åt rätt riktning!

 

 

Tack alla vänner som ställde upp extra mycket för mig när det var som jobbigast, ni är guld värda! Och tack min underbara familj som finns där och stöttar mig i alla lägen! Nu är jag på väg mot toppen igen.

 

 

Jag vakna upp i ett ryck, kudden är blöt. Förstår att jag drömt igen. Denna gång jobbigare än förut. Jag var hos dig. Du ville inte mer! Drömmarna gör det nästan jobbigare. Jag går omkring och låtsas att jag kommit över dig, att nu har jag vänt blad och ett nytt kapitel ska påbörjas. Jag vet inte vem jag försöker lura. Jag försöker lära mig att leva min vardag utan dig. Mardrömmarna är ett ”wake up” moment. Det är som att jag inte får gå vidare och glömma. Som någon plågsamt tortyr som ligger latent inuti mig. Som att falla i ett stort svart hål, men slutar aldrig att falla. Men känner att det kommer att göra ont, men vet att det inte slutar väl, men man bara fortsätter att falla, och falla, och falla. Jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan.

Förutom de dagar som mardrömmarna kommer så funkar min vardag mycket bättre än vad den gjorde för en månad sen. Jag lär mig, jag vill och jag kan..

 

Snart är det sommar. Det ger större möjligheter till att träffa nya människor. Ser fram i mot denna sommar. Inte bara för att det är fotbolls-EM utan också för att jag känner på mig att något bra kommer att hända. Jag känner lycka, förväntan och spänning inför sommaren. För varje dag som går så går det åt rätt riktning. Jag kan skratta, jag kan träffa nya människor, jag kan ta hand om min lägenhet och framförallt, jag kan ta hand om mig själv.

 

Vissa skrattar säkert när dom läser min blogg, rycker lite på axlarna och tycker jag är en patetisk människa. Jag rycker tillbaka och är nöjd med att jag kan yttra mina känslor. Att skriva av sig är den bästa medicinen, i alla fall för mig.

 

Nu siktar vi på nya mål och tar en dag i taget! Jag mår helt ok trots allt…

 

 

Här om morgonen så vakna jag upp panikslagen efter att ha drömt en mardröm. Den var hemsk, brutal och tårarna rann nerför kinderna. Jag tog ett djupt andetag och kom tillbaka till mitt medvetna och förstod att det bara var en mardröm…men vänta, det var ju ingen mardröm. Det var ju verkligheten som precis spelats upp i mitt inre. Jag känner mig längre inte säker när jag sover. Jag saknar dig, bror..

Vi människor har så många olika egenskaper att om alla i hela världen skulle sammarbeta så skulle vi kunna bygga en helt ny värld. Där varje människas värde var lika mycket värt, oavsett kön, läggning, hudfärg, utseende mm. En värld där våldet var utrotat, där inga droger fanns. Lite som 70-talets hippievärld fast utan LSD, utan droger överhuvudtaget. Där hemlösheten var ett okänt ord. Där fallskärmsavtal inte existerade. Där familjer fick vara tillsammans. I en värld där mitt arbete var lika mycket värt som ditt. Kliché? En aning, men slut ögonen och dröm dig bort i den världen så kan jag lova dig att du vaknar med ett leende på läpparna. Ambitionen finns, egenskaperna finns, men löftena sviker…

 

 

Vad är värst? Överklassen eller ”wanna be” överklassen? Jag har större delen av mitt liv ogillat dem så kallade ”överklassen”. Inte för att dem är snuskigt rika, eller för att dem bor i en villa nära vatten som liknar ett palats, eller att dem äger en Bentley eller två..jo lite för det! Men mest för att dem tror att dem är mycket bättre än alla andra. Det ända som skiljer mig och en så kallad ”överklassare” är vår ekonomi. Jag är ganska lycklig, nöjd med mitt liv å unnar mig lite prylar ibland. Förmodligen gäller det de samma med överklassare, fast oftast har dem ganska mycket krav på sig och måste vara representativa för sitt namn. Själv så är jag en Ivarsson å glider runt i ”mjukisar” å petar i näsan ibland. Är det så onormalt? Vilket verktyg än överklassen använder för att peta i näsan, vill gärna jag köpa! För det vore ju olagligt om ”tha overclass” råkar halka in med pekfingret i en borre.

 

Men nu vill jag inte prata om näspetande överklassare utan om något som är äckligare än surströmming, å det är ”wanna be overclassare”! Jag träffar ofta sådana människor som inte är nöjda med sig själva å låtsas vara en filur som har minst 8 siffrigt på sitt konto. Roligast är dem idioter som kör runt i en 2009 års modell SAAB 93 och bor i storstaden Trollhättan och tror att dem är så mycket bättre än alla andra. Helskönt blir det ju när dem skryter om sina föräldrar/släktingar som har högre lån än kapital. Patetiskt! Men fruktansvärt vanligt. Den vanliga svenska ”svensson familjen” börjar allt mer dra åt det ”blåa vänster” å vill verka lite ”finare” än vad dem egentligen är. Golf, resor, nyrenoverade kök, ”pooler”, bortskämda barn, ja det är ju bara ett litet smakprov på utbudet som dagens svensson bjuder på. Ju högre lån, desto ”finare” utåt, men ett inferno inåt!

 

Sluta upp å låtsas å slappna av istället å var den du är! Hur ska man annars bli accepterad för den man är?!?!

 

"Du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv"

 

 

Tänk er att man bygger ett torn av klossar, ju högre man bygger desto ostadigare blir det. Tillslut när man byggt jättehögt, så rasar tornet och man får bygga upp på nytt. Så man börjar om, lite försiktigare å lite petigare. Nu med inställningen att komma ännu högre än det förra tornet. Men när man ska lägga sista klossen för att klara förväntningarna på sig själv, så rasar tornet ännu en gång. Man drar en tung ”suck” och sjunker ihop med gråten i halsen. Orkar man? Orkar man inte? Är det värt att bygga upp igen? Vad händer om man misslyckas igen?

 

Jag ligger sömnlös om nätterna, funderar på mina brister, att kraven på mig inte uppnås. Självkänslan som jag under lång tid hade byggt upp med hjälp av vänner och familj, var som bortblåst. Självförtroendet som jag hade byggt upp tack vare min starka självkänsla, likaså. Vad hade jag gjort för fel? Tankarna går som en bergochdalbana i huvudet. Jag känner mig misslyckad som medmänniska, som son, som pojkvän, som vän. Men jag vet egentligen att jag är en hyfsad medmänniska, son, pojkvän och vän. Fast någon röst i mitt huvud säger något annat. Jag känner mig ful, otillräcklig, otacksam.

 

Precis som när man bygger ett torn av klossar, så bygger man upp vissa förväntningar på sig själv. Ibland kanske lite för höga förväntningar och krav på sig själv, misslyckas man då så får självkänslan en ordentlig törn och då är det också ”Bye Bye” med självförtroendet. Så är det för mig.

 

Allt jag hade byggt upp förra sommaren, försvann på en dag. Jag tyckte faktiskt att jag såg helt ok ut, att jag var helt ok smart, helt ok som medmänniska, som son, som pojkvän och som vän. Min självkänsla som jag länge hade jobbat på, raserades lika fort som tornet som man så länge byggt på. Utplånat!

 

Det kan verkas att jag överdriver, men jag skriver det mitt hjärta talar.

 

Jag känner en enorm tomhet inom mig, samtidigt som jag vill isolera mig från omvärlden. Jag är fylld av olika tankar, känslor och andra fysiska å psykiska krämpor. Så som, otillräcklig, ful, illamående, sömnlöshet, humörsvängningar, ensamhet, bara för att nämna några ”biverkningar”.

 

Men inget hjälper av att deppa ihop totalt, så jag håller mig nätt och jämt över ytan. Svårt att inte bli egoistisk i detta läge. Men det finns dem som har det värre, och det kan bara bli bättre.

 

Jag tog mig upp från ett destruktivt missbrukarliv med en syn på mitt människovärde lika med noll, till att känna mig som en av världens bästa människor, nykter, drogfri och rökfri. Jag hade klarat alla krav på mig, alla förväntningar och mål lyckades, en efter en avklarades. Borde jag ge upp efter den utvecklingen? Knappast! Jag biter ihop, så bryter jag ihop när jag är på fötter igen, för då har jag tid att känna efter och kan få det ur mig.
Jag sväljer gråten, för jag vet att bakom molnen så lyser solen..

Wish You Were Here

Me, oh, my country girl

Wish You Were Here

I Wish You Were Here

Don't you know, the snow is getting colder

And I miss you like hell

And I'm feeling blue

 

Wish You Were Here

Me, oh, my country girl

Wish You Were Here

I Wish You Were Here

Don't you know, the snow is getting colder

And I miss you like hell

And I'm feeling blue

 

I've got feelings for you

Do you still feel the same?

From the first time I laid my eyes on you

I felt joy of living

I saw heaven in your eyes

In your eyes

 

Wish You Were Here

Me, oh, my country girl

Wish You Were Here

I Wish You Were Here

Don't you know, the snow is getting colder

And I miss you like hell

And I'm feeling blue

 

I miss your laugh, I miss your smile

I miss everything about you

Every second's like a minute

Every minute's like a day

When you're far away

 

The snow is getting colder, baby

I Wish You Were Here

A battlefield of love and fear

And I Wish You Were Here

 

I've got feelings for you

From the first time I laid my eyes on you

 

Wish You Were Here

Me, oh, my country girl

Wish You Were Here

I Wish You Were Here

Don't you know, the snow is getting colder

And I miss you like hell

And I'm feeling blue

 

 

En vacker låt som har en viss betydelse i mitt liv

som jag inte kommer att avslöja!

 

 

Jag älskar min kära flickvän mer än jag älskar choklad, å det ska jag säga er att det är mer än mycket!!

 

 

 

Fortfarande inte fått tummen ur och skrivit klart mitt blogginlägg. Men eftersom mina unika läsare har ökat från två till fyra så ska jag prioritera detta. Men inte fören i morgon, tidigast!

Idag fyller mitt hjärta år, så ska snart åka till henne å fira. Sen hoppas jag på lite myspys med en bra rulle ikväll så att jag kan slockna gott.

Det vart en sömnlös natt igen, inte okej!

 

Har precis stekt mig några biffar och kokat pasta, landa gött i kistan. Så nu ska jag göra i ordning mig!

 

Tjingeling!

 

Grattis på din dag, baby!

Jag älskar dig mest av allt i hela världen!

Idag vaknade jag upp bredvid mitt hjärta och är på ett strålande humör. Solen skiner och mungiporna sträcker sig för fullo. Nu ska jag ta min Räser och cykla hemåt.

 

Ha en underbar dag!

 

”Man kan lära sig mycket av sina misstag.

Men det är billigare att lära sig av andras”

 

Tillbaka på ruta ett!

 

Igår så skrev jag om misshandeln som jag är misstänkt för. Jag skrev också att den misstanken mot mig är den största orsaken till att mitt liv är tillbaks på ruta ett igen. Jag tar tillbaka det! Efter att ha funderat en stund, ungefär 10 sekunder, så kom jag fram till att det jag ska skriva om idag, är utan ett uns av tvekan den bidragande orsaken till att jag mår som jag gör.

 

Jag ska förtydliga en sak innan jag fortsätter. De att jag skriver om detta, är inte för att fiska efter sympatisörer, eller för att någon av mina få men flitiga blogg-anhängare ska tycka synd om mig. Det är för att jag uttrycker mig 200 gånger bättre när jag författar mig än när jag talar. Tack vare mitt bloggskrivande så kom min mor närmare mig och fick information om mitt liv som hon inte kände till, vilket jag annars aldrig skulle talat med henne om. Så jag kommer fortsätta med att uttrycka mina känslor i skrift och hoppas att någon som känner att dem vill komma mig närmare, kan göra det här. För jag är en dålig talare, och svår att öppna för djupa samtal.

 

 

För att man ska ha ett drägligt liv så finns det en del saker man bör ha tillgång till i livet för att må drägligt. En av dem sakerna är pengar, en inkomst. Jag tror att alla håller med mig om att man inte kan leva ett drägligt liv utan en inkomst, i alla fall inte i vuxen ålder.

 

Allt började i september förra året. Jag skulle bli friskskriven från min depression och sista utbetalning från FK (försäkringskassan) skulle göras 31:a oktober, sen skulle mina pengar gå från aktivitetsersättning till CSN-lån. Jag hade blivit beviljad full ersättning från CSN. Men en dag i mitten av september så ringer min kontakt från FK, vi kan kalla henne ”Karin”, och förklarar för mig att hon hade hört lite från sin kollega om något som heter ”Ersättning vid förlängd skolgång” och tyckte absolut att det vore något för mig. Det innebar att jag skulle vara friskskriven och gå i skolan som vanligt men få pengar från FK. Hur smidigt som helst tyckte jag, då slapp jag ju att tänka på lånet från CSN. Så hon frågade om hon kunde starta en beslutsutredning om detta, och jag svarade självklart ja. Så hon avrådde mig från att börja med mitt bidrag/lån från CSN, då det inte skulle funka under utredningen och att jag kan bli återbetalningsskyldig om jag får dubbla utbetalningar. Och det förstod jag ju själv, så jag kontaktade Anna-Karin (min godeman) och förklarade läget och hon tyckte det lät jättebra och kontaktade CSN för att stoppa utbetalningarna som skulle påbörja i november. Tiden gick, och vi hörde inget vare sig från FK eller från Karin. I mitten av december så ringer Karin mig och börjar samtalet med att be om ursäkt för att hon har gett mig dubbla budskap. Jag förstod ingenting och lät henne förklara vad hon menade. Då visade sig att när hon presenterade förslaget om ”Ersättning vid förlängd skolgång” så hade hon inte all fakta om detta, som den yrkesmänniska hon är, borde haft när hon gav mig förslaget. Jag var med all säkerhet inte berättigad till den ersättningen. Jag skulle ha blivit beviljad om jag fick min diagnos ADD före min tänkta gymnasiala utbildning. Men den diagnosen fick jag ju i vuxen ålder! Jag blev lite besviken men tänkte inte så mycket mer på det, ett CSN-lån är ju ändå en investering för framtiden, så det var helt ok. Men utredningen om ”Ersättning vid förlängd skolgång” fortsatte, och dem har en beslutstid på fyra månader. Tänkte inte så mycket på det heller, viste redan att det var kört ändå. Tiden gick, och jag pluggade som vanligt, jag fick min veckopeng som vanligt, allt var som vanligt, men i mitt ovetande var det något helt annat.

 

Det var i slutet av november som jag saknade min "veckopeng" som inte satts in. Jag tänkte att Anna-Karin hade glömt, vilket hon kan göra ibland, precis som alla andra mänskliga varelser, så avvaktade till dagen efter. Men inget kom då heller. Så jag messade henne och frågade om hon kunde sätta in på fredagen, detta var på torsdagen. Som svar fick jag att vi fick avvakta med ”veckopengen” eftersom pengarna som fanns kvar på mitt konto behövdes till räkningar. Jag hade alltså ingen inkomst! CSN betala inte ut ett öre så länge FK har ett ärende i utredning. Det var som att få ett hugg i bröstet! Jag hade precis gjort mig skuldfri, efter att ha levt i skuldfällan i tre år. Jag förstod ingenting, eller jag ville inte förstå. Men vad spelar det för roll när räkningarna seglar ner i brevlådan varje månad.

 

FK kan inte eller vill inte (vad vet jag?) avbryta en utredning som är aktiv, utan dem måste utreda färdigt den. Så jag skulle alltså få vänta i fyra månader på pengar, omöjligt, det går inte. Jag fick panik, och genast så sjönk mitt humör från 0-100 på rekordsnabba sekunden. Vi viste ju redan att jag inte uppfyllde kriterierna för att bli beviljad..

 

 

 

Nu är jag så trött så jag orkar inte skriva mer. En uppföljning om hur det har gått kommer i morgon. Nu ska jag lägga mig och försöka tänka på något annat än FK, som just nu tar upp en stor del av mitt liv.

 

Och till att underbara kristna där ute, och självklart icke-kristna också, så vill jag avsluta med en bön. Jag har aldrig bett en elektronisk bön innan, så det ska bli spännande. Haha!

 

Gud, jag vill be för alla människor som hamnar i ekonomiskt underläge på grund av brist i samhällets resurser. Jag vill be för att det slutar väl, att ingen människa gör något drastiskt. Jag ber för att allt kommer att gå bra och att dem finner lyckan i det som ligger dem nära. Jag tackar dig Gud för att du hör mina böner och för att du finns bland oss och sprider glädje även i den mörkaste och dystraste vrån. Jag ber dig i den heliga andens namn, Amen!

 

Godnatt allesammans!

 

Förra sommaren var en av dem bästa somrar som jag haft, så bra som jag mådde då kommer jag nästan inte ihåg när det var senast, förmodligen var det innan mina föräldras skilsmässa. Jag hade precis börjat på mitt nya sunda liv. Lämnat allt som varit, bakom mig. Jag hade nya vänner, som verkligen brydde sig, som inte utnyttjade mina brister. Jag var drog-, rök- och alkoholfri. Jag tränade flitigt och sprang mitt första ”tävlingslopp”. Jag lyckades komma på en placering som jag väntat mig. Jag började plugga! Nästbäst av allt, jag fann Gud och acceptera honom som en del av mitt liv, och jobbade ideellt som konfirmationsledare. Åkte på flera läger med kristet tema. Å bäst av allt, jag träffade min nuvarande flickvän!

Hur skulle det kunna gå fel? Jo det ska jag förklara, i alla fall försöka, för jag är själv lite förundrad.

 

Det finns två bidragande orsaker till detta, men en mer än den andra.

 

Det började innan jag ens viste om det. Fallensdagar på lördagen:

Jag och min bror hade varit och kollat när en vän till mig spelade i orkestern vid stora scenen. När hon var klar så gick vi runt vid kanalen och pratade å kollade marknadsstånden. När midnatten närmade sig så skulle min vän cykla hemåt och jag följde henne till fots. Väl framme så stod vi och pratade en stund innan jag gick tillbaka in till stan för att möta upp min bror. Jag var ganska trött från loppet dagen innan, men tänkte stanna en stund för att träffa folk. Efter en stund så sa jag till min bror att jag ska gå hem, och han valde att stanna kvar. Men precis när jag ska börja gå, så kommer min syster gråtande runt hörnet, och hon försöker hysteriskt berätta något för mig. När jag väl får veta att hon blivit puttad ner i backen, så kommer denna person, med sina vänner, som gjort detta mot henne, och en ord konfrontation startades. I det skedet så kände jag mig ganska lugn, för ett par meter bakom min axel så stod piketpolisen, och jag var säker på att dem skulle komma fram och avisa dem från platsen. Men nej, ingen polis kommer fram och konfrontationen blir allt mer hetsig. Killen som tidigare putt min syster, putte henne igen så hon for i backen. Jag reagerar självklart och tar tag i killen och ska trycka upp honom mot en bil och invänta polisen, som fortfarande inte ingriper, men då hamnar jag själv i backen av hans vänner som kom bakifrån å drog ner mig. Inte nog med det, så drar idioterna mig i håret. Sen så kommer polisen och ingriper, men inte mot dem som anföll oss, utan dem griper en vän till mig. Dock så hade dem snurriga poliserna tillräckligt med stake för att erkänna att dem gjort ett misstag och släppte genast min vän. Efter tjugo minuter så hade polisen fått mer klarhet i vad som hade hänt och förklarade för oss att det var en onödig ”grej” att anmäla då det bara blir en motanmälan och sen nerlagt, å efter det så fick vi gå åt varsitt håll. Jag valde att gå hem, tappade humöret totalt och ville bara hem och sova.

 

Det var vad som hände den lördagen, å jag hörde inget mer om det..fören en dag i mitten av augusti då jag fick brev om kallelse till förhör från polisen. I brevet stod det ingen vidare information mer än dag, tid och förhörsledarens namn. Jag antog att det handlade om ”misshandeln” mot min syster. Väl där så höll jag på att trilla av stolen när han förklarade för mig att jag var misstänkt för misshandel!! Jag viste inte om jag skulle skratta eller gråta och frågade honom om han var seriös. Det var ju jag och min syster som hade blivit attackerade och inte vi som attackerade!

 

Jag berättade allt av vikt som jag kom ihåg av händelsen. Och förklarade också att jag är mycket förvånad att jag står som misstänkt, med tanke på vad som egentligen hände. När jag väl var klar, så delade förhörsledaren med sig av sina tankar och gissningar och sa till mig att detta är ett fall som ”luktar” nerläggning. Lite lättat efter dessa ord, så cyklar jag tillbaka till skolan å tänker inte så mycket mer på det.

 

Någon månad senare, så får jag ett nytt brev, en ny tid, ett nytt förhör. Jag blir lite nervös, har inga som helst goda erfarenheter av förhör och polisstationen sen mitt tidigare destruktiva liv. När jag ”slått” mig ner på den fula, obekväma och slitna trästolen med en ännu fulare röd skumgummidyna med slitet tygöverdrag som inte ens passar i antikens kategori, så får jag veta att misstänksgraden stärkts då jag blivit utpekad. Så nu är jag skäligen misstänkt för misshandel. Jag hade enligt vittnet: Sprungit mot offret och gett honom en hoppspark i bröstet (det hade varit en syn, att se mig hoppa och sparka samtidigt), sen hade jag kopplat ett grepp om hans armar medan min medbrottsling slagit målsägandet. Vi hade på ren svenska, piskat skiten ur honom.

 

Efter detta så började mitt endorfin packa väskan och bege sig från min kropp till okänd plats. När jag var 18 år så dömdes jag för misshandel, oskyldig! Tänker inte gå in något närmare på det, men fanns flera vittnen som berättade om min oskuld som juryn valde bort framför målsägandets flickvän. Så tanken att det kan hända igen finns där hela tiden! Men till min fördel så har jag lite mer erfarenhet om rättsväsendet idag och vet att man kan välja sin egen brottmålsadvokat och inte rättens val, som är lika med konkursadvokater. Men är fortfarande oerhört jobbigt. Värst är ovissheten, blir det en rättegång eller inte. Snart har det gått ett år, och mitt mående påverkar hela min omgivning och min vilja till att hitta på saker, motivationen får tvingas fram, ibland går det, ibland inte.

Det finns ingen chans i livet att jag skulle riska allt jag byggt upp, för en skitsak. Det finns inget eller ingen som skulle få mig att äventyra min rätt att arbeta med ungdomar.

 

Detta var den största bidragande orsak till svajat humör!

Inlägget blir så långt, så jag publicerar den andra orsaken i mörn. Så slipper en tänka på va en ska skrive då. Känner att en kan göra detta, då jag tror att mina två unika läsare icke orkar läsa ens hälften av detta inlägg.

Nu ska jag drömma mig bort i nya numret av ”Antik & Auktion” och hoppas på en liten dos av endorfin!

 

Tjaaaråå!!

 

 

 

Idag (17 mars 2011) läste jag artikeln ”Vänersborg måste lägga ner skolor” i TTELA. Jag kan inte beskriva alla olika känslor som rusar som en il genom min kropp när jag läser om bedrövelsens tidevarv. Jag blir helt tom inom mig när jag förstår att skolungdomar i Vänersborgs kommun får studera i kalla och fullständigt oinspirerade lokaler. Jag blir frustrerad och fullständigt förbannad när jag läser om att landets skolungdomar presterar allt sämre i skolan på grund av brist på kompetenta lärare och risiga lokaler medan småkommuner slänger ut flera hundra miljoner kronor på en arena. Men jag är däremot inte förvånad att elevernas resultat i skolan blir sämre! Vem kan prestera och nå sin fulla potential i gråa, kalla och nergångna lokaler även om undervisningen är god? Inte jag i alla fall.

 

Jag citerar ett stycke ur artikeln: ”Bristande fastighetsunderhåll är ett stort bekymmer i Vänersborg och främst handlar det om skolorna. Samtidigt måste de stora kostnaderna för skollokaler snabbt minskas till förmån för mer resurser till undervisning.”

 

Nu måste alla Vänersborgs föräldrar till skolungdomar känna sig till mods när kommunen satsar på en god undervisningen i ”förvaringslokaler”. En STOR guldstjärna till Vänersborgs kommun som verkligen kan erbjuda ”god” utbildning i totalt oinspirerade lokaler. Ett skämt att det är antingen eller! ”Antingen får ni god undervisning i en dålig miljö, eller så får ni sämre undervisning men i en bra miljö.”

Jag tror nästan att det sistnämnda skulle gynna mer kunskapsmässigt.

 

I Vänersborg så prioriterar man inte skolungdomar, utan istället så vill dem högt uppsatta ”Hattmänniskorna” bygga ett ”fiasko” för 300 miljoner så att dem kan sitta i VIP-logen och dricka skumpa och röka cigarrer, medan kommunens skolelever får en god undervisning i bedrövliga lokaler. Bra jobbat! Undra hur många skolor som skulle mått gott för dem 300 miljonerna?

 

Jag förvånas över hur landets olika politiker prioriterar. Jag förstår inte hur det kan vara lagligt att prioritera en jättearena före ungdomarna i en så liten kommun, medan skolorna förfaller. Jag förstår inte att man inte satsar för skolungdomarnas bästa. Men vad vet jag, jag är ju bara en gammal dum elev från dåliga miljöer..

 

 

Ville få det publicerat i "Insändaren" i veckan, men blev ej så. Så då publicerar jag det här istället!

Fortfarande rykande förbannad på hur ett packe idioter kan få styra ett samhälle där dem tänker på sina egna behov före framtidens behov, nämligen ungdomarna! Men ungdomarna får väl vara tacksamma för att dem får ta del av en ordentlig idrottsanläggning i alla fall..

 

 

Men från det ena till det andra..

Idag har jag städat halva dan och lagat mat andra halvan. Det blev ostgrattinerad kycklingfilé tillsammans med en hemmalagad Curry-inspererad thai sweet chilisås och jasmineris, och en tam efterrätt som innebar chokladpudding med grädde. Så nu är jag helt slut och ska krypa mig till sängs å slockna.

Nattinatt!