Faith Hope Love

Förra sommaren var en av dem bästa somrar som jag haft, så bra som jag mådde då kommer jag nästan inte ihåg när det var senast, förmodligen var det innan mina föräldras skilsmässa. Jag hade precis börjat på mitt nya sunda liv. Lämnat allt som varit, bakom mig. Jag hade nya vänner, som verkligen brydde sig, som inte utnyttjade mina brister. Jag var drog-, rök- och alkoholfri. Jag tränade flitigt och sprang mitt första ”tävlingslopp”. Jag lyckades komma på en placering som jag väntat mig. Jag började plugga! Nästbäst av allt, jag fann Gud och acceptera honom som en del av mitt liv, och jobbade ideellt som konfirmationsledare. Åkte på flera läger med kristet tema. Å bäst av allt, jag träffade min nuvarande flickvän!

Hur skulle det kunna gå fel? Jo det ska jag förklara, i alla fall försöka, för jag är själv lite förundrad.

Det finns två bidragande orsaker till detta, men en mer än den andra.

Det började innan jag ens viste om det. Fallensdagar på lördagen:

Jag och min bror hade varit och kollat när en vän till mig spelade i orkestern vid stora scenen. När hon var klar så gick vi runt vid kanalen och pratade å kollade marknadsstånden. När midnatten närmade sig så skulle min vän cykla hemåt och jag följde henne till fots. Väl framme så stod vi och pratade en stund innan jag gick tillbaka in till stan för att möta upp min bror. Jag var ganska trött från loppet dagen innan, men tänkte stanna en stund för att träffa folk. Efter en stund så sa jag till min bror att jag ska gå hem, och han valde att stanna kvar. Men precis när jag ska börja gå, så kommer min syster gråtande runt hörnet, och hon försöker hysteriskt berätta något för mig. När jag väl får veta att hon blivit puttad ner i backen, så kommer denna person, med sina vänner, som gjort detta mot henne, och en ord konfrontation startades. I det skedet så kände jag mig ganska lugn, för ett par meter bakom min axel så stod piketpolisen, och jag var säker på att dem skulle komma fram och avisa dem från platsen. Men nej, ingen polis kommer fram och konfrontationen blir allt mer hetsig. Killen som tidigare putt min syster, putte henne igen så hon for i backen. Jag reagerar självklart och tar tag i killen och ska trycka upp honom mot en bil och invänta polisen, som fortfarande inte ingriper, men då hamnar jag själv i backen av hans vänner som kom bakifrån å drog ner mig. Inte nog med det, så drar idioterna mig i håret. Sen så kommer polisen och ingriper, men inte mot dem som anföll oss, utan dem griper en vän till mig. Dock så hade dem snurriga poliserna tillräckligt med stake för att erkänna att dem gjort ett misstag och släppte genast min vän. Efter tjugo minuter så hade polisen fått mer klarhet i vad som hade hänt och förklarade för oss att det var en onödig ”grej” att anmäla då det bara blir en motanmälan och sen nerlagt, å efter det så fick vi gå åt varsitt håll. Jag valde att gå hem, tappade humöret totalt och ville bara hem och sova.

Det var vad som hände den lördagen, å jag hörde inget mer om det..fören en dag i mitten av augusti då jag fick brev om kallelse till förhör från polisen. I brevet stod det ingen vidare information mer än dag, tid och förhörsledarens namn. Jag antog att det handlade om ”misshandeln” mot min syster. Väl där så höll jag på att trilla av stolen när han förklarade för mig att jag var misstänkt för misshandel!! Jag viste inte om jag skulle skratta eller gråta och frågade honom om han var seriös. Det var ju jag och min syster som hade blivit attackerade och inte vi som attackerade!

Jag berättade allt av vikt som jag kom ihåg av händelsen. Och förklarade också att jag är mycket förvånad att jag står som misstänkt, med tanke på vad som egentligen hände. När jag väl var klar, så delade förhörsledaren med sig av sina tankar och gissningar och sa till mig att detta är ett fall som ”luktar” nerläggning. Lite lättat efter dessa ord, så cyklar jag tillbaka till skolan å tänker inte så mycket mer på det.

Någon månad senare, så får jag ett nytt brev, en ny tid, ett nytt förhör. Jag blir lite nervös, har inga som helst goda erfarenheter av förhör och polisstationen sen mitt tidigare destruktiva liv. När jag ”slått” mig ner på den fula, obekväma och slitna trästolen med en ännu fulare röd skumgummidyna med slitet tygöverdrag som inte ens passar i antikens kategori, så får jag veta att misstänksgraden stärkts då jag blivit utpekad. Så nu är jag skäligen misstänkt för misshandel. Jag hade enligt vittnet: Sprungit mot offret och gett honom en hoppspark i bröstet (det hade varit en syn, att se mig hoppa och sparka samtidigt), sen hade jag kopplat ett grepp om hans armar medan min medbrottsling slagit målsägandet. Vi hade på ren svenska, piskat skiten ur honom.

Efter detta så började mitt endorfin packa väskan och bege sig från min kropp till okänd plats. När jag var 18 år så dömdes jag för misshandel, oskyldig! Tänker inte gå in något närmare på det, men fanns flera vittnen som berättade om min oskuld som juryn valde bort framför målsägandets flickvän. Så tanken att det kan hända igen finns där hela tiden! Men till min fördel så har jag lite mer erfarenhet om rättsväsendet idag och vet att man kan välja sin egen brottmålsadvokat och inte rättens val, som är lika med konkursadvokater. Men är fortfarande oerhört jobbigt. Värst är ovissheten, blir det en rättegång eller inte. Snart har det gått ett år, och mitt mående påverkar hela min omgivning och min vilja till att hitta på saker, motivationen får tvingas fram, ibland går det, ibland inte.

Det finns ingen chans i livet att jag skulle riska allt jag byggt upp, för en skitsak. Det finns inget eller ingen som skulle få mig att äventyra min rätt att arbeta med ungdomar.

Detta var den största bidragande orsak till svajat humör!

Inlägget blir så långt, så jag publicerar den andra orsaken i mörn. Så slipper en tänka på va en ska skrive då. Känner att en kan göra detta, då jag tror att mina två unika läsare icke orkar läsa ens hälften av detta inlägg.

Nu ska jag drömma mig bort i nya numret av ”Antik & Auktion” och hoppas på en liten dos av endorfin!

Tjaaaråå!!