Faith Hope Love

…det var som att gå på evighetens väg. En mörk tunnel utan ljus! En tung andning, ett berg över axlarna, ett hav på bröstet. Jag kunde höra ekot av mina egna steg inuti mig. Men ingenting kunde stoppa mig, det var nu eller aldrig. Jag var tvungen att göra det! För varje steg jag tog så ökade trycket över bröstet. Utåt lyste det av bestämdhet och självförtroende, inåt var det som ett rädd litet barn. Förväntan av vad som skulle komma, fruktan av vad som egentligen kunde ske. Ett skede där tiden stod still, jag höll andan. Jag skulle ha hört en knappnål falla från kilometershåll. Mötet uteblev. Jag går med bestämda steg därifrån. Tårade ögon, yrsel och ett kanonskott i magen, men långt där framme så ser jag faktiskt slutet av tunneln och på den ensamaste plats lyser ett ljus upp!

 

 

Resultatet av en impulshandling blir sällan bra, inte för min del i alla fall. Men så finns det dom tillfällen då jag älskar min impulsiva sida. Återkommer till det!

 

Sen jag blev lämnad av människan jag älskar så har jag dragit mig undan, av ganska rimliga skäl. Ett tag var jag som apatisk, fruktansvärt hur man kan falla sönder för en annan människa. I alla fall! Jag fick nästan som social fobi, jag ville inte träffa någon. Ville inte ens träffa min egen familj. Jag isolerade mig från omvärlden. Men för ett par veckor sedan så tog jag mig i kragen och ruska mig full med vett. Jag städade bort hennes grejer och fixade iordning hela lägenheten. Jag handlade mat och började äta igen. Jag börja träna regelbundet! Men! Min sociala fobi kvarstod. Mitt självförtroende fick sig en smäll efter det som skedde i januari. Jag vågade inte ta kontakt med andra människor. Jag var inte bekväm i mig själv. Jag har fortfarande brister i självförtroendet, men det är ju klart mycket bättre nu än innan.

 

Resultatet av min impulshandling från i helgen kan bara summeras på ett sätt, så jävla klockrent!

Jag vågade möta vänner och nytt folk och min självkänsla fick sig en skjuts åt rätt riktning!

 

 

Tack alla vänner som ställde upp extra mycket för mig när det var som jobbigast, ni är guld värda! Och tack min underbara familj som finns där och stöttar mig i alla lägen! Nu är jag på väg mot toppen igen.

 

 

Jag vakna upp i ett ryck, kudden är blöt. Förstår att jag drömt igen. Denna gång jobbigare än förut. Jag var hos dig. Du ville inte mer! Drömmarna gör det nästan jobbigare. Jag går omkring och låtsas att jag kommit över dig, att nu har jag vänt blad och ett nytt kapitel ska påbörjas. Jag vet inte vem jag försöker lura. Jag försöker lära mig att leva min vardag utan dig. Mardrömmarna är ett ”wake up” moment. Det är som att jag inte får gå vidare och glömma. Som någon plågsamt tortyr som ligger latent inuti mig. Som att falla i ett stort svart hål, men slutar aldrig att falla. Men känner att det kommer att göra ont, men vet att det inte slutar väl, men man bara fortsätter att falla, och falla, och falla. Jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan.

Förutom de dagar som mardrömmarna kommer så funkar min vardag mycket bättre än vad den gjorde för en månad sen. Jag lär mig, jag vill och jag kan..

 

Snart är det sommar. Det ger större möjligheter till att träffa nya människor. Ser fram i mot denna sommar. Inte bara för att det är fotbolls-EM utan också för att jag känner på mig att något bra kommer att hända. Jag känner lycka, förväntan och spänning inför sommaren. För varje dag som går så går det åt rätt riktning. Jag kan skratta, jag kan träffa nya människor, jag kan ta hand om min lägenhet och framförallt, jag kan ta hand om mig själv.

 

Vissa skrattar säkert när dom läser min blogg, rycker lite på axlarna och tycker jag är en patetisk människa. Jag rycker tillbaka och är nöjd med att jag kan yttra mina känslor. Att skriva av sig är den bästa medicinen, i alla fall för mig.

 

Nu siktar vi på nya mål och tar en dag i taget! Jag mår helt ok trots allt…