Faith Hope Love

Jag vakna upp i ett ryck, kudden är blöt. Förstår att jag drömt igen. Denna gång jobbigare än förut. Jag var hos dig. Du ville inte mer! Drömmarna gör det nästan jobbigare. Jag går omkring och låtsas att jag kommit över dig, att nu har jag vänt blad och ett nytt kapitel ska påbörjas. Jag vet inte vem jag försöker lura. Jag försöker lära mig att leva min vardag utan dig. Mardrömmarna är ett ”wake up” moment. Det är som att jag inte får gå vidare och glömma. Som någon plågsamt tortyr som ligger latent inuti mig. Som att falla i ett stort svart hål, men slutar aldrig att falla. Men känner att det kommer att göra ont, men vet att det inte slutar väl, men man bara fortsätter att falla, och falla, och falla. Jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan.

Förutom de dagar som mardrömmarna kommer så funkar min vardag mycket bättre än vad den gjorde för en månad sen. Jag lär mig, jag vill och jag kan..

 

Snart är det sommar. Det ger större möjligheter till att träffa nya människor. Ser fram i mot denna sommar. Inte bara för att det är fotbolls-EM utan också för att jag känner på mig att något bra kommer att hända. Jag känner lycka, förväntan och spänning inför sommaren. För varje dag som går så går det åt rätt riktning. Jag kan skratta, jag kan träffa nya människor, jag kan ta hand om min lägenhet och framförallt, jag kan ta hand om mig själv.

 

Vissa skrattar säkert när dom läser min blogg, rycker lite på axlarna och tycker jag är en patetisk människa. Jag rycker tillbaka och är nöjd med att jag kan yttra mina känslor. Att skriva av sig är den bästa medicinen, i alla fall för mig.

 

Nu siktar vi på nya mål och tar en dag i taget! Jag mår helt ok trots allt…