In a lonely place you can always find the light
…det var som att gå på evighetens väg. En mörk tunnel utan ljus! En tung andning, ett berg över axlarna, ett hav på bröstet. Jag kunde höra ekot av mina egna steg inuti mig. Men ingenting kunde stoppa mig, det var nu eller aldrig. Jag var tvungen att göra det! För varje steg jag tog så ökade trycket över bröstet. Utåt lyste det av bestämdhet och självförtroende, inåt var det som ett rädd litet barn. Förväntan av vad som skulle komma, fruktan av vad som egentligen kunde ske. Ett skede där tiden stod still, jag höll andan. Jag skulle ha hört en knappnål falla från kilometershåll. Mötet uteblev. Jag går med bestämda steg därifrån. Tårade ögon, yrsel och ett kanonskott i magen, men långt där framme så ser jag faktiskt slutet av tunneln och på den ensamaste plats lyser ett ljus upp!
Vad menar du med denna text..?
Måste bara säga att jag gillar ditt bloggnamn. ;p
Och såklart att du skriver väldigt bra. Sättet du skriver på får mig att fastna, att vilja stanna kvar. Om du ser det här och kommer tillbaka till bloggen får du säga till. :)
Blessings!
Till Startsidan