Faith Hope Love

Tänk er att man bygger ett torn av klossar, ju högre man bygger desto ostadigare blir det. Tillslut när man byggt jättehögt, så rasar tornet och man får bygga upp på nytt. Så man börjar om, lite försiktigare å lite petigare. Nu med inställningen att komma ännu högre än det förra tornet. Men när man ska lägga sista klossen för att klara förväntningarna på sig själv, så rasar tornet ännu en gång. Man drar en tung ”suck” och sjunker ihop med gråten i halsen. Orkar man? Orkar man inte? Är det värt att bygga upp igen? Vad händer om man misslyckas igen?

 

Jag ligger sömnlös om nätterna, funderar på mina brister, att kraven på mig inte uppnås. Självkänslan som jag under lång tid hade byggt upp med hjälp av vänner och familj, var som bortblåst. Självförtroendet som jag hade byggt upp tack vare min starka självkänsla, likaså. Vad hade jag gjort för fel? Tankarna går som en bergochdalbana i huvudet. Jag känner mig misslyckad som medmänniska, som son, som pojkvän, som vän. Men jag vet egentligen att jag är en hyfsad medmänniska, son, pojkvän och vän. Fast någon röst i mitt huvud säger något annat. Jag känner mig ful, otillräcklig, otacksam.

 

Precis som när man bygger ett torn av klossar, så bygger man upp vissa förväntningar på sig själv. Ibland kanske lite för höga förväntningar och krav på sig själv, misslyckas man då så får självkänslan en ordentlig törn och då är det också ”Bye Bye” med självförtroendet. Så är det för mig.

 

Allt jag hade byggt upp förra sommaren, försvann på en dag. Jag tyckte faktiskt att jag såg helt ok ut, att jag var helt ok smart, helt ok som medmänniska, som son, som pojkvän och som vän. Min självkänsla som jag länge hade jobbat på, raserades lika fort som tornet som man så länge byggt på. Utplånat!

 

Det kan verkas att jag överdriver, men jag skriver det mitt hjärta talar.

 

Jag känner en enorm tomhet inom mig, samtidigt som jag vill isolera mig från omvärlden. Jag är fylld av olika tankar, känslor och andra fysiska å psykiska krämpor. Så som, otillräcklig, ful, illamående, sömnlöshet, humörsvängningar, ensamhet, bara för att nämna några ”biverkningar”.

 

Men inget hjälper av att deppa ihop totalt, så jag håller mig nätt och jämt över ytan. Svårt att inte bli egoistisk i detta läge. Men det finns dem som har det värre, och det kan bara bli bättre.

 

Jag tog mig upp från ett destruktivt missbrukarliv med en syn på mitt människovärde lika med noll, till att känna mig som en av världens bästa människor, nykter, drogfri och rökfri. Jag hade klarat alla krav på mig, alla förväntningar och mål lyckades, en efter en avklarades. Borde jag ge upp efter den utvecklingen? Knappast! Jag biter ihop, så bryter jag ihop när jag är på fötter igen, för då har jag tid att känna efter och kan få det ur mig.
Jag sväljer gråten, för jag vet att bakom molnen så lyser solen..